Bollnässupporter skriver om en känsla som förbrödrar
Jimmy Bergman har följt Bollnäs GIF i vått och torrt under 20 år. Ett supporterskap som präglats av en gemensam längtan – längtan till en stor framgång.
”Äntligen är längtan över. Nu är vi där. Vi är glada, men inte nöjda”, skriver Jimmy i en personlig betraktelse ur supporterperspektiv.
Jimmy är uppväxt med Bollnäs GIF. Har spelat i klubben pch har också varit ordförande i supporterklubben, Bollnäs Flames.
”Längtan, denna längtan. Längtan är ett ord som säkert många Bollnäsbor känt genom åren. Längtan är ett ord som förenar många anhängare till Bollnäs. En känsla som förbrödrar.
Denna längtan började för egen del under de tio år som klubben spelade i den näst högsta serien. Jag var själv ung då och spelade min första bandymatch omkring -90 som 9-åring. Som kuriosa spelades den mot Edsbyn där en viss Pär Törnberg redan då var duktig. Det var även då jag insåg tjusningen med sporten och varför bandy var så speciellt. Inte bara att utöva den, utan även att följa den.
År av besvikelser I början av 90-talet så eskalerade föreningens jakt på en comeback i högsta serien. Man spelade ju som bekant i Division 1 då. Varje år kändes det som att i år kommer det ske, men varje vår stod man där lika besviken som året före. Man fick uppleva kvalförluster mot lag som Ljusdal, Selånger och Hammarby. Det gick aldrig vägen, och ett tag kändes det som att det aldrig skulle ske.
Åren gick och man blev mer och mer fast vid sporten och laget, jag hade hittat mitt andra hem i ”klacken” bland dom andra som kände likadant. Besvikelse efter besvikelse byttes ut mot missmod, vrede och ångest över att laget aldrig lyckades ta steget. Men en känsla bestod, längtan.
Satsningen med stort S Säsongen 96-97 gjordes satsningen med stort S. Det var då eller aldrig som det kändes. Det blev en säsong som bestod av flera framgångar för klubben. Det blev en säsong då giffarna öste in mål i grundserien och kvalet. Man bokstavligen körde över allt och alla, även det allsvenska motståndet i kvalet.
Till slut, i näst sista kvalomgången stod det klart. Bollnäs hade krossat Sirius på Studenternas och var äntligen tillbaka i den högsta serien. Lyckan var total. Som en fjäder i hatten så avrundade klubbens U17-lag säsongen med att vinna SM guld, även det på Studenternas.
Höga förväntningar varje år Laget var tillbaka Allsvenskan där man själva och fansen ansåg sig höra hemma, men längtan var trots allt inte över. I det bandyfäste Bollnäs var, och är, så sattes genast höga mål. Med facit i hand kanske det var lite väl högt satta mål. Men SM-guld 2000 var iaf målet. Man kände alltså att man redan efter tre säsonger i högsta serien var mogna för klubbens första guld sen 50 talet. Ett mål som många rycktes med i och accepterade. Något vi, fansen, bittert skulle få äta upp.
Förväntningar var som vanligt höga inför varje säsong, i år kommer det ske. Men det gjorde det aldrig. Visst var många glada och nöjda över att stadens bandylag var tillbaka i högsta serien, men ingen var såklart nöjd med det. Alla hade en längtan, en längtan över att få spela SM-final och ta hem guldet.
Berg och dalbana Åren gick och säsongen 99/00 passerade. Inget guld, ingen framgång. Bollnäs åkte berg och dalbana i tabellen och blandade bländande målorgier med totala kollapser. Man hamnade allt som oftast i allsvenska fortsättningsserien, och om man tog sig till elitserien så hamnade man oftast ohjälpligt i botten. Vi fick hopplöst fortsätta längta efter framgång.
2005 fick vi äntligen känna segerns sötma efter den första viktorian av ädlare valör sen 1956 då laget vann World Cup i Ljusdal. Glädjen var total och man kände sig äntligen som vinnare, men resten av säsongen gick sådär.
Det kändes som laget var tillbaka på ruta ett och vi supportrar fick fortsätta längta efter framgång. En svajig säsong, som vanligt, där man fick spela allsvenskan efter jul. Men laget kämpade bra och slutade till slut på en av dom två platser som innebar kval till slutspelet. När säsongen tog slut var det mot Sandviken i semifinalen. I kvartsfinalen hade man slagit ut mäktiga VSK och ingen trodde sina ögon. Laget hade äntligen varit uppe och nosat i toppen och spelat några av dom stora matcherna. Dom där matcherna man så många många år längtat efter.
Började hända grejer Längtan fortsatte gnaga inombords, några större framgångar blev det inte dom kommande åren. Det var först 2009/2010 som det, efter två bedrövliga och smärtsamma niondeplatser, började hända grejer. Pär & Per värvades från grannklubben Edsbyn och Bollnäsborna började vädra framgång.
Skulle det vara dags nu?
Många tänkte nog tanken, men ingen vill säga det rakt ut. Vi Bollnäsbor har fått lära oss att dämpa våra förhoppningar genom åren efter otaliga motgångar och en närmast lidelsefull längtan. Men nu kändes det iaf realistiskt med ett starkt slutspel. Skulle det kunna bära hela vägen den här gången?
Laget slutade på en fin tredjeplats i Elitserien och man fick nu välja motståndare i kvartsfinalen. Vad gör man? Jo, man väljer enligt min egen uppfattning värsta konkurrenten Broberg i kvartsfinalen. DERBY! Mina derbynerver är inte dom bästa. Det var kanske därför den kvartsfinalen orsakade min nuvarande magkatarr. Tack och lov löste sig allt och laget tog sig till semifinal mot SAIK. Nästan derby igen, men inte på långa vägar lika mentalt jobbigt som en derbykvart mot rivalen från öst. Laget hade i det läget gjort en helt ok säsong och allt härifrån kändes som ren bonus.
Många tårar Med en inte fullt fungerande mage så kämpade jag mig genom semifinalerna som ni alla vet hur dom slutade. Längtan var efter alla år äntligen över. Äntligen! Trots min ringa ålder så kändes mitt liv på nått sätt idrottsligt fullbordat, sånär som på en detalj. Längtan efter ett GULD.
Efter att ha ägnat några sekunder till att se mig omkring på läktaren i Göransson Arena efter slutsignalen i den femte avgörande semifinalen så är jag övertygad om att många med mig känner likadant. Så många många tårar har jag aldrig någonsin upplevt på en och samma gång. Jag och alla andra Bollnäsfans skulle äntligen få se vårt älskade Bollnäs skrinna in på Studenternas IP inför rekordpublik.
Utflugna Bollnäsbor från världens alla hörn har satt sig på båtar och flygplan för att komma hem till den efterlängtade matchen där giffarna är ett lag av två som står i centrum i kanske världens största bandymatch.
Nu är vi där! Nu är vi där, dit vi längtat. Men vi är inte nöjda, vi är glada. Det känns bara roligt och inspirerande att det är Hammarby från huvudstaden som står för motståndet. Två klassiska klubbar med anor och historia. Med en ny rekordpublik och två stora supporterskaror kan det bara bli succé. Jag hoppas personligen att vi tillsammans kommer få uppleva en bra match. Tillsammans kan vi, även om vi har olika mål på söndag, gemensamt få andra att börja längta. Längta efter att få uppleva det vi alla Bollnäs och Bajenfans kommer få uppleva. SM-finalen i bandy.
Mycket bra skrivet, Jimmy. Som edsbysupporter så känner jag väl igen mig från känslorna 2004. Passa på och njut av en känsla som man bara kan uppleva den första gången.
Swedbank Arena i Solna med plats för över 30 000 åskådare.
Nu blir det det dåliga vädret som ger Bollnäs guldet.
Bajen har inte en chans med sin speltyp på "tung" bana.
Det är nu eller aldrig som gäller för Bollnäs. Att de ska nå final igen under överskådlig framtid känns som en smärre utopi. Bollnäs är det absolut sämsta finallag jag kan påminna mig under alla de år jag följt elitbandyn i landet. Å de åren börjar bli många, drygt trettio så här långt. Men visst; kunde IFK Motala vinna så varför inte Bollnäs GIF?
Dåligt väder kommer ge Bolläs guldet och Bollnäs sämsta finallaget genom alla tider?
Ni får mig skratta här inne flera gånger per dag!
Dags för er också att inse att Bollnäs nu lyckats komma upp i den nivå som de egentligen har haft kapacitet till i flera år.
Givetvis har nyförvärven gjort väldigt mycket för laget, men samtidigt som man fått väldigt bra spelare till klubben har även ledarna lyckats få igång månag andra delar av laget att prestera avsevärt bättre än andra år.
Känner igen mig i beskrivningen där (förutom magkatarren då), har längtat så efter det här ända sen man lekte i snöhögarna på B-plan som liten.. vi ses på studenternas på söndag..
Jimmy!
Jag tycker det är fint och rörande hur du berättar om känslan att få uppleva sitt lag skrinna in på Studenternas i en final för första gången, det som man har väntat så länge på. Jag gläds åt din glädje i den situationen, för det är ju något väldigt speciellt.
Som perspektiv kan jag berätta att jag i princip inte alls tänker på matchen på söndag, jag som kommer gå dit som grönvit.
Jag har istället lagt all min energi och tankeverksamhet på söndagens bandyfrukost. Inte en klassisk, utan vår egen, på samma ställe i samma park, varje gång, där man träffar de där andra, som också har samma ställe, varje gång.
Där det alltid är slutet på mars, men där det ena gången är bister vinter och andra gången vårlig värme och grönt gräs.
Jag satsar på en storslagen buffé med smårätter, gott att dricka och det finaste sällskap jag kan tänka mig, i min syster och min bror som annars är i Malmöexil.
Jag ska till Uppsala och jag ska ha en underbar bandyfrukost i parken.
Det är min glädje i stunden, som ingen kan ta ifrån mig.
För ärligt talat, matchen orkar jag inte tänka på.
Alla lags supportrar som förlorar en final pratar om besvikelsen, om tomheten och den där glansiga blicken, som varken är tårar eller alkohol, utan bara en drömdimma som flöt ut i Fyrisån.
Bollnäs förtjänar verkligen sin finalplats. Det var roligt att se seminfalmatcherna där Boillnäs hade initiativkraft och vilja där SAIK saknade det.
Jag hoppas dock att Hammarby äntligen tar hem SM-guldet därför att det skulle betyda så otroligt mycket för ungdomsbandyn i Stockholm, även för oss i andra Stockholmsklubbar som tampas med Bajen till vardags.
Oavsett resultatet kommer det trots allt att vara en värdig vinnare på Studenternas imorgon. Båda lagen har verkligen imponerat i såväl seriespel som slutspel. Den här elitseriesäsongen har varit roligare än på flera år.
Fint skrivet Jimmy!
Hugos rader här ovanför berör också. Må bäste lag vinna och jag tror det är Hammarby, som jag tycker har samlat ihop till ett SM-guld med tanke på alla finaler dom spelat.
